längs med vägen / along the road

Vad är Ditt förslag Döden?
Hur ska vi gå vidare med Livet från och med nu?

Jag ser en stenmur. Döden sitter där ledigt klädd och sparkar med sin gympasko i gruset. Hon eller Han eller Den skelar något. Ögonen sitter brett isär och blicken går både framåt och åt sidan. Huden är slät. Hon Han Den är så behaglig att se på. Den smutsgrå koftan är kraftig, i vadmal? 1600-tal. Skorna är direkt tagna från nu. Nu som i 2010.
Jag frågar Döden vad Hon Han Den gjort sedan vi sågs sist? Under tiden som jag har ordnat med allt det praktiska. Flyttat, gift mig, skaffat barn och hittat hem. Utan att för den delen hittat mitt hem helt. Döden svarar att det finns ingen tid och under tiden har Hon Han Den väntat, kisat mot solen, suttit i regnet och doftat den blöta jorden under skon. Tro inte att jag inte har underhållit mig själv, jag har dessutom spelat schack med Döden säger Döden. Fördrivit tiden här i Tidlösheten. Jag vågar fråga vem som vann.
Det blev oavgjort. Döden vs Döden 0-0.
Jag vet att min Död har några vinster på sin sida när det gäller kampen om mitt liv. Men de vinsterna delar vi lika, Hon Han Den och jag. Jag vet att de vinsterna är lika mycket mina om jag vill och alla vi vet att jag vill Gud och Döden och Jag. Jag måste bara vilja vilja det också. Det ser ut att vara dags för det.
Döden nickar åt vägen. Ska vi gå säger Hon Han Den och kisar mot solen. Jag förbereder mig knyter på mig ett par sköna skor. Jag tänker att jag inte har hunnit städa att allt inte är klart. Men jag vet att jag kommer att följa Döden ty Döden är en del av Livet, vi går sida vid sida längs den grusiga vägen.
Även hästarna har väntat. Inuti. Jag kommer att styra de hästar som skenar framför mig, jag håller redan i dem hårt. Min kapacitet är som skenande hästar och jag styr den med varm och van hand i strama tyglar.
Jag vet att Döden är vid min sida. Min Död viker inte en tum från min väg. Det får inte jag heller göra.
Jag håller mig själv i strama tyglar. Ju stramare tyglar desto större frihet och det är först nu som jag anar det som jag redan vet. Döden ler vid min sida när Hon Han Den känner min tanke.

Jag är Livet.


What is Your proposal Death?
How do we move forward with Life from now on?

I see a stone wall. Death is sitting there casually dressed and kicking the sneaker in the gravel. She He It is squint-eyed. The eyes are wide apart and the gaze is both forward and lateral. The skin is smooth. She He It has a pleasant appearence. The drab cardigan is in dull frieze. Seventeenth-century. The sneakers are straight from this now. Now as in 2010. I ask Death what She He It has been doing since we last met. While I´ve arranged all the practical things as moved, married, made kids and come home. Not that I particularly found Home for whole. Death answers that there is no such thing as time and during that time She He It has waited, peered at the sun, sat in the rain, got scent of the wet mud from under the sneaker. Don´t think I haven´t amused myself I´ve played chess with Death says Death, killing time here in Timelessness. I dare to ask who won.
It was a dead heat. Death vs Death 0-0.
I know that my Death has some victories on her his its side when it comes to the battle of my Life. But those victories we share alike, She He It and I. I know that those gains are mine as much if I want them to and we all know that I want them to God and Death and I. I just need to want to want it too. It seems to be the Time.
Death nods toward the road. Shall we go she he it says and peers at the sun. I take a deep breath of preparation and find myself a pair of good shoes. I´m thinking that I didn´t have time to tidy, that everything is not clear. But I know that I will follow Death for Death is part of Life and we walk side by side along the gravel road.
The horses have been waiting as well. Inside. I will guide those runaway horses in front of me, I´m already holding them tight. My capacity is like runaway horses and I guide it with a skilled and gentle hand with a tight rein.
I know that Death is by my side. From my road my Death shall not depart. This I can not do either.
I hold myself in a tight rein. The tighter the rein the bigger the freedom and now is the time when I first scent what I´ve long known. Death smiles by my side when She He It senses my thought.

I am Life.